likasom i två särskilta personligheter, inbillningens och eftertankens. Jag vill om så behagas lyckönska dem, som under fantasiens vildaste bländspel aldrig störas af besinnandet. För min del behöfver jag åtminstone till allvarligt sinnesnöje, att begges fordringar på en gång uppfyllas.
Man kan, jag medgifver det, visserligen flytta sig i inbillningen till en förfluten tid, af mycket olika begrepp och tänkesätt med den man sjelf lefver i. Det är hvad man t. ex. vid läsningen af Homerus och Virgilius nödvändigt måste. Men om detta gör nog, att inför omdömets domstol rättvisa deras bruk af ett sådant dikt-system, gör det icke nog, att med fullt allvar öfverlemna oss sjelfva åt samma föreställningar. Någonting af ofullkomlig, sägom rent ut, af alldeles förfelad verkan på oss, måste således alltid finnas deri. Men detta som saknas till fullkomlig verkan, hvari består det? I hvad annat, än i dikthändelsens möjliga sanning, efter våra begrepp? De gröfsta, de lumpnaste af våra skrocksagor, hafva beklagligen i detta afseende en verkan, åtminstone på barn och pöbel, som sjelfva Homerus och Virgilius aldrig kunna hafva på oss. Om detta nyssnämda diktnöje är föraktligt, är verkningen deraf åtminstone ganska allvarlig, och kan tjena såsom exempel af den, som på en ädlare väg måste
