Korteligen: jag har trott mig kunna anse den Horatianska, Popiska, och i allmänhet den äkta fransyska vitterheten, såsom de säkraste mönstren af den slags poesi, som tillhör den rätta högre odlingen; och kanhända befinna sig de flesta upplysta domare i den delen af samma mening med mig. Om så är, må deraf slutas huru förståndigt de tänka, som ensamt tillgifne en viss ny vitterhetslära, anse deremot just detta slags poesi för alldeles ingen poesi; egna åt Horatius, Pope, Racine, Voltaire, tvertom deras synnerliga förakt, och tro sig upplifva ibland oss den riktigt äkta poesien, vare sig genom återförande af gammal förgäten myth, eller uppstufvandet af en mängd uselt pöbelskrock, eller genom andra jemgoda profstycken af hvad de i all uppriktighet hålla och kalla för äkta genialisk skaldekonst.
TREDJE STYCKET.
Om Gast- och Skrock-Dikten.
Då inbillningens, eller med sitt nya namn fantasiens, oinskränkta regering i vitterheten nu för tiden så ifrigt hyllas, under det att förnuftets och reflexionens landsflykt ur poesiens rike med triumf bådas, har jag trott dessa föregående
