sammanföras under namn af allmän smak, allmänna reglor för det sköna i vitterheten.
Det är af sig sjelf klart, att då menniskor lefva fördelade i nationer och samhällen, måste nödvändigt uppkomma flera skiljaktigheter i omdömen och känslor, emellan de från hvarandra till tider och rum afsöndrade samfund, än emellan menniskor som tillhopa utgöra ett enda. Olikheten af jordläge, lefnadssätt, yrken, med deraf följande olika föremål, seder och lynnen, kunna, först och främst, ej fela att medföra en sådan omdömets och känslans tillfälliga åtskillighet, mellan folkslag och tider. En prinsessa, som går till stranden och sjelf tvättar sina kläder; en hjelte och anförare, som sjelf sköter sina hästar och spänner dem för stridsvagnen, eller sjelf tillagar sin måltid, skola ofelbart synas oss nuvarande Européer något lågt och groft i sederna. De vore det ej i Greklands äldre tider och i Homers Sånger.
Vid en sådan skiljaktighet emellan länder och tidehvarf, kan ej heller sjelfva sinnesodlingen lätteligen vara densamma. Den starka sinnliga inbillningen herrskar hos Asiaten; hos Européen deremot den finare känslan, det klyftigare eftersinnandet. Det har gifvits tider af naturens högsta enfald, och tider af samhällslifvets högsta förfining. Det har gifvits andra af barbarisk råhet,
