taflor, så långt de skola behålla sin äkta forngötiska pregel, böra anses såsom målningar af ett eget och för oss redan främmande eller föråldradt slag, godt för sig, till omvexling eller kontrast, men som ej torde böra ideligen upprepas; minst med hemligt eller kungjordt anspråk, att uttränga vår egen tids egentliga vitterhet.
Skulle således något verkligt geni, af särskilt behag till den götiska fornverlden, helst välja derur föremålen för sin pensel, följe det i sådant fall sin böjelse, och njute beröm efter den urskillning som visas i valet, och den talang som röjes i utförandet. Men påstår någon på samma grund äfven, att häri hafva igenfunnit en af de rätta stora hufvudkällorna för sann poesi hos oss; fordrar någon att våra skalder böra från den grekiska och romerska gudadikten, oförtöfvadt och af uppriktigt hjerta omvända sig till den gamla nordiska; våra konstnärer följa samma visa efterdöme; våra ögon och vår inbillning hädanefter omkringstängas med idel föremål ur de götiska tiderna; och då alla ämnen svårligen kunna väljas derur, åtminstone mythen, bilderna, språkarten öfverallt inblandas; påstår någon, i korthet sagdt, att med undantag af spökeriet, trollskrocket och den nya filosofiska mysticismens höga molnkretsar, vår tankes och känslas rätta poetiska
