i hans känsla något tvungna, trångt kringstängda, och likasom sammanklämda planer.
Den ena af dessa åtnöjer sig med effektens styrka och mångfaldighet: den andra vill i allt hafva den finare urskillningens bifall, som han vant sig att rådfråga. Hvad åtskiljer dem? Graden af förfining. Men om denna sistnämda kan vara både för stor och för liten, finnes då ej, att jag så må kalla det, ett medelval, som förenar effektens nödvändiga kraft med omdömets nödvändiga bifall? Består ej till en stor del smaken deri?
Detta om ursprunget till smakens skiljaktigheter. Bland de olika slagen deraf gifvas, som vi kunnat märka af det redan anförda, två sådana, hvilka icke tyckas hafva i sakens egen natur någon grund till företräde eller förkastelse. Dessa äro nemligen de, som antingen bero af olika tiders och länders bruk, lefnads- och tänkesätt, eller härröra från enskilt sinnesart. Mycket t. ex. som Homerus berättar om sina gudar eller hjeltar och deras händelser, kunde vara godt för hans tid och efter de tänkesätt som då rådde, men skulle ej tålas i våra dagar. Så kan man ej fördömma denna åldrige skaldefader, då han efter sin tids föreställningssätt liknar en konung och härförare vid en hornbeväpnad, reslig tjur, som går
