pilar, Pallas med sin egid, Venus med sitt bälte, Vesta med sia heliga låga, Neptunus med sin treudd, Themis med sin vigtskål, Furierna med sina bloss, Apollos lager, Phaetons fall, Ikars flygt, Pandoras ask, Proteus' förvandlingar, Parnassen, Melpomene, Thalia, alla Sångmöerna, alla Gracerna, med ett ord, nästan hela det fordna grekiska bildverket, så fullt af behag och stundlig tillämpning. Eller skulle vi kanhända blanda tillhopa begge mytherna, och göra deraf en osammanhängande väf, af groft och fint om hvarandra?
Ännu en gång, vägrom ej en tillbörlig rättvisa åt den götiska mythen, som hvarken saknar sitt värde, eller sin fortfarande brukbarhet i sådana fornämnen till hvilka den naturligen hör; men stannom dervid, och öfvergifvom den omogna och löjliga förhoppningen, att deri finna en egen och för oss lämplig nordisk skaldedrägt, äfven åt vår tids högre odling och tankedaning. Ställ mig dessa gamla grofhuggua diktbilder på nödigt afstånd ifrån mig, det vill säga, så långt bort i forntidens skymning, som de rätteligen böra: ställ mig dem, säger jag, i sitt sammanhang med hela den gröfre och vildare bildningen af deras eget tidehvarf: jag vill då söka, äfven jag, att lämpa mig derefter, och att låna så långt jag
