Om den Fransyska Tragedien.
En författare hos oss af sann och stor förtjenst, har, som jag nyligen sett, förklarat sig mot den fransyska tragedien, och tyckes gifva företrädet åt den tyska och engelska. Sådan är tidens anda. Jag vill dock ej härleda derifrån hans mening i detta ämne, utan är öfvertygad att den grundar sig på eget omdöme. Man kan alltså utan att göra sig skyldig till väld, och utan att förringa andras värde, tänka och dömma olika med dem. Jag skall begagna mig af denna förutsättning, för att, äfven jag, yttra härom mina åsigter och meningar.
Allt hvad författaren i denna skrift yttrar om den fransyska tragedien, ej mindre i anseende till planens lagar, och passionernas behandling, än till stilen, språktonen, och slutligen sjelfva deklamationssättet, skall tvifvelsutan, från en sådan domares mun, falla sig ljuft i vår tids unga öron, och af en viss ny skola med seger åberopas. Må hända vore dock detta just ett skäl att närmare besinna sig derpå.
Greker och Romare, säger författaren, ja Schyter, Turkar, ursprungliga Amerikaner, göra här kärleksförklaringar med samma försynta
