Författaren förklarar uttryckligen, att en sådan fordran ingalunda är hans: och med hans rena ädla upphöjda smak vore den äfven hos honom omöjlig. Men må han då, till min och andras upplysning, yttra sig närmare: må han gifva sig mödan att uppsöka och utvisa den rätta gränslinie, der stilen, utan att uppsväfva i ordprakt och ståtande skaldeflygt, likväl alltid bevarar naturen af sant skaldespråk, tillika med det höga allvarets värdiga uttryck, — och det skall då visa sig, om icke i allmänhet språket af den äkta fransyska tragedien tilläfventyrs just inträffar på denna medelpunkt.
Vidare och slutligen:
Huruvida det fransyska sättet, i afseende på språkton eller sinnesmålning, är det rätta och riktigaste till den fransyska tragediens ändamål, tror jag ej vara tvifvelaktigt. En annan och större fråga vore, huruvida sjelfva den fransyska tragedien är det rätta slaget af sorgespel, och hvad värde man bör gifva deråt, i motsats af de engelska och tyska. För det sednare strida nya prisade teorier, och den större hopen af menniskor; en annan skulle säga: mobben och tyska spekulationen. Frågar man verkligen allmänheten, så begär hon i sanning ej bättre, än att finna, under tragediens namn, ett brokigt äfventyr,
