händelsekram, alla slag af språktoner och sedefärgor, räknande sig, som det synes, till hög förtjenst, att införa hela hvardagslifvet i tragedien? Man gör på det sättet äfventyr, måhända lustbara för nyfikenheten genom deras många skiften och vändningar; men till den enhet och höjd af sublim känsla, som utgör tragediens rätta stora effekt, kommer man ingalunda. Och huru vore det möjligt? Denna höga känsla, låter hon väl frambringa sig, hvarken gemensamt eller till skiftes med alla små tillfälliga intryck? Fordrar hon ej, likasom all djupare verkan på menniskosinnet, sin vissa nödvändiga tid för att beredas, tillväxa och fullkomnas? Men denna tid, kan den ägas under ständiga omskiften af olika eller stridiga sinnesväckelser?
Man har velat påstå, att dessa afvexlingar höra på ett ovillkorligt sätt till sanningen af den menskliga lefnadsmålningen. Men man förblande ej sakerna. Det är ej tragediens kall, att skillra den allmänna vanliga skådesynen af menniskolifvets hvarjehanda uppträden och afvexlingar, utan blott dess sorgliga och förskräckande belägenheter, jemte verkningarna deraf på stora och kraftiga sinnesnaturer. Denna mörka, men högre sida af menniskolefnaden har den ej sin egen särskilda natursanning, lika så väl som lifvets
