blott begynt språkets förädling, genom några lyckliga prof af stilens klassiska renhet och talangens sätt att uttrycka sig, synas de redan derigenom hafva förvärfvat sig något anspråk på bifall och aktning. Om de ej dervid kunnat tillika utbreda snillets hela oändliga skapelsekraft; om man hos dem saknar de rikare omskiften af former och färgor, som en sednare tid må kunna tillägga ur eget förråd, eller ur ännu andra nationers vitterhet, hvilken skulle väl kunna göra dem en förebråelse deraf? Den som gjort något och äfven mycket, blir han föraktlig för att icke hafva gjort allt? Men man vill att de ej skulle valt Fransoserna till eftersyn, utan såsom Shakespeare i sina tragedier, eller de nyare Tyskarne, gifvit oss en egen och nationlig vitterhet. Man blir alltså i vitterheten egen och nationlig, endast man i språkets renhet, uttryckets klarhet och stilens öfriga förtjenster icke söker att likna Fransoserna.
Det är i sanning ömkligt att höra omtalas en så kallad egen och sjelfständig vitterhet, som skall framför allt anstå det nordiska snillet; hvilket ej bör tåla, säger man, att genom daning efter klassiska mönster förfalskas från sin egen höga natur; utan bör, genom en alldeles ny och fri uppflygt ur sina skrefvor, åtskilja sig ifrån hvad man hittills, mäst prisat i vitterheten.
