uttryckta verkligheten, det vill säga, föremålen väl skillrade i deras egen sinnliga realitet, utgör det förnämsta, det hufvudsakliga af all poetisk målning; och att om allegoriska likheter väl kunna stundom bidraga att upphöja taflan, böra de likväl icke ensamt utgöra den, utan eder att hafva en minut spelt för inbillningen, strax lemna rum åt föreställningen af saken sjelf i sin verkliga natursanning. Det är med dessa, som med prydande smycken: de förutsätta en kropp som bär dem, och som således alltid förblifver det principala objektet. Deras bruk är att pryda vissa delar af denna kropp, icke att öfverallt vara i stället för den.
Ett poem af idel allegoriska likheter, vittnade det ock om bildningsgåfvans största rikedom, tröttar inbillningen, som väl kan behagas af dessa hastiga härmande syner, men som framförallt begär något substantiellt att fästa sig vid, någonting som i sig sjelf är redbart föremål, existerande i verkligheten, och icke blott härmande likhet. Under den oupphörliga förvandlingen af sak i bild, och af bilder i nya bilder, blir allt ett tomt skuggverk. Läsaren famlar med möda och ovisshet efter det som derunder föreställes, och som bakom detta allegoriska flor mer eller mindre skumt visar sig.
