behagliga skyldighet, ty jag känner nog, att det ligger i all kritik af denna art någonting hemligt sårande, som den sannaste välmening icke alldeles utplånar. Men jag har så ofta betraktat med missnöje den efter mitt omdöme förvillade flygt, som jag sett tagas hos oss af en mängd annars goda snillen, och hvilka elaka mönster de välja till eftersyn, att jag icke kunnat lemna en ung vän af det utmärkta hopp som Tit., utan förtroende af min uppriktiga mening derom. Om det gifves vändningar, hvarigenom mina tankar kunnat på ett bättre och lindrigare sätt uttryckas, än här skett, så är felet hos min oskicklighet, som ej förstått att finna dem, och jag ber Tit. tro, att det åtminstone ej skett af brist på den högaktning och tillgifvenhet, hvartill Tit. gjort sig af mig berättigad, och hvarmed jag har den äran att beständigt vara etc.
