D. fr. Hvad? När någon i mörkret stöter mig ett mordiskt jern i sidan, skulle jag då åtnöja mig med att leda denna verkning endast ifrån mordvapnets sårande natur, men icke sluta till en hand som förde det?
D. sv. Men när du likaså i mörkret stöter med mycken sveda foten emot en hvass sten, som ligger i din väg, slutar du också då till någon som lagt dit stenen i den afsigt att du skulle stöta dig derpå?
D. fr. Jag uppstiger då, länk efter länk, i händelsernas stora kedja, ända till försynens första plan för verldarnas ordning, hvari det tvifvelsutan ingick, att jag skulle gå i mörkret en viss afton och stöta mig litet på foten, men att det skulle gå snart öfver igen, utan vidare följder.
D. sv. Mask, du anser då såsom en ganska angelägen sak för verldarnas ordning och systemets bestånd, att du ett ögonblick grinar rätt illa i mörkret vid en liten sveda, som snart försvinner utan följd, och snart blir utan all hågkomst. Hvarföre antar du ej hellre den långt rimligare gissningen, att alla jordens missöden äro tillfälligheter, uppkomne af omöjligheten att kufva till en alldeles regelbunden fullkomlighet af säll ordning det grofva, ostadiga, föränderliga ämne hvarifrån du sjelf, din jord, och alla derpå
