att genom en kinkig noggrannhet befästa sig emot fursteväldet, ju mera bereder man sig från andra händer hvad man ville undvika från denna. Skulle således till frihetens verklighet blott slutas ifrån omöjligheten af sådana missbruk, hade den hvarken någonsin funnits, eller kunde finnas. Den vore, hvad många anse den för att vara, en filosofisk chimer, ett Ens rationis, möjligt i sina första begrepp, omöjligt i sin vidsträckta verkställighet. Men den både kan finnas, har funnits, och finnes verkligen, igenkännelig på tvenne dess hufvudsakliga egenskaper. Den första: sjelfva principen af sådana regeringssätt, der hela folket genom sina ombud är lagstiftare; den andra: hvar och en medborgares deraf följande känsla af sitt värde, sina rättigheter, jemte friheten att offentligen och utan vördnadsbrott låta höra sin röst i alla ämnen, som på något sätt röra samhällets sällare eller osällare skick. Vill man genom exempel härom bättre upplysas, finner man ett ganska lifligt i det engelska regeringssättet, sådant som det än i dag är, med sina missbruk och sina fördelar. Så länge rättigheten att fritt yttra sig ännu icke förqväfves, så länge existerar ännu verkligen den borgerliga friheten, och inskränkes icke till ett blott och tomt ordsladder, derföre att den enskilta medborgarens ord och meningar icke förbinda till någon
