regeringssätt, eller den regerandes hånliga slafveri under några folkledares viljor, åt hvilka han måste se uppoffras nationens ära och välfärd, utan annan rätt eller annat val dervid, än att såsom en mekanisk hand blott underteckna. Påminn er, min herre, att denna Konungs Fader icke kunde befordra någon till ett ringa embete, utan fara att genom Rådets pluralitet se honom uteslutas derifrån; att man icke lemnade honom en röst vid sin egen sons uppfostran; att han icke ens kunde aflägsna från sina rum och sin åsyn en person af den lägre hofbetjeningen, som han misstänkte för trolöshet. Läs, om ni behagar, Konung Adolf Fredriks egen skrifvelse till Ständerna af 1756, hvari han offentligen yttrar, att han såge sig betyda mindre, än den ringaste inbyggare i landet; att han vid minsta utöfning af sitt konungsliga kall funne sig blottställd för hårda och oförtjenta tillmälen, på hvilka han utan blödande hjerta icke kunde tänka; och att han hellre ville lemna tillbaka den spira, som af Gud och Nationen blifvit honom anförtrodd, än under sådana förhållanden bära den med ångest och utan konungslig värdighet. Läs detta och erkänn, att då man verkligen syntes hafva gjort allt, för att påkalla en hämnare af thronens nästan alldeles förgätna rättigheter, borde man åtminstone tacka
