sin död Riket fördjupadt i en stor och hårdt tryckande skuld. Man studsar vid företaget, vid följderna, och känner sig benägen att tvifla om nödvändigheten. Det är någonting förskräckligt, att utan yttersta tvång besluta ett krig, icke blott för de tusentals blodsoffer som tillika beslutas; men äfven för de omäteliga summor som af kriget uppsväljas, den uttömning af inre krafter och välstånd som är dermed förenad; och om angreppet sker på en tjugu gånger mäktigare granne, för det vågspel hvarpå man sätter hela fäderneslandet och dess öde, kanske för århundraden. Deremot är sant, att krigsbragden, afskydd med alltför filantropisk ovilja, och endast omfattad såsom yttersta nödvärn, blifvit icke sällan blott en fruktlös blodspillan. Gustaf III var ej en man att låta det komma så långt; han grep till vapen: rätt eller orätt, med djup klokhet eller med ingen, derom hvilar domen ännu oafsagd. Äfven de oväldigaste bland oss synas ej hafva kommit längre, än att lemna försvarligheten derhän. Ty i vårt land, likasom annorstädes, dömmes allting merendels blott efter ensidiga väckelser, eller gör man sig ej ens mödan att hafva ett omdöme. Så att hos oss, hvem som uttänker eller utför något, vanligen måste hålla till godo,
