fullbordas. Orienten under hennes välde gick att hvälfva sig öfver Europa. England, Frankrike, Preussen stodo upp till samråd och motvärn. Till en början måste Porten jagas i vapen; hvilket ock till den grad lyckades, att Kejsarinnan med alla eftergifter och alla diplomatikens utvägar icke kunde erhålla fred. Men icke nog. Det var ej här ett tillfälligt ondt, möjligt att genom något raskt medel på en gång häfva: det var en fortgående, tillväxande våda, som syntes blott kunna besvärjas genom ett varaktigt system af politiskt förnuft. Ett ibland postulaten af detta förnuft var, att gifva åt Ryssland en starkare granne i norr, som gemensamt med Ottomanen kunde gripa i hvar sin arm den fruktade jettemakten; Sveriges krafter borde således anlitas och förstärkas; England tillböd flottor och penningar. Preussens härar stodo färdiga att marschera, och en allt lofvande garanti erböds, vare sig till bevarande af möjlig krigsvinning, eller af Statsförfattning och trygghet i framtiden.
Vid oväldigt öfvervägande häraf torde bäst visa sig, huruvida kriget var blott ett lättsinnigt hugskott af Konungen, eller stod i riktigt beräknadt förhållande, både till Europas politiska ställning och vår egen dåvarande. Med Gustaf III:s klokhet och förutseende, huru kunde han väl
