behof, hvilken njutning gaf naturen åt menniskan, hvarifrån ingen oordning härleddes, ingen olycka drog sitt ursprung, kort, hvars verkning till väl eller fara icke blifvit satt i beroende af hennes egen pröfning och visa förhållande? Hvilan, sömnen, dessa välgörande drufvor, åt hvilkas uppfinnare J egnat altaren, sjelfva den nödvändiga föda, som ger krafterna och lifvet, hafva de ej alla sina offer, det vill säga, sina dårar, som med ett tanklöst begär deråt öfverlemna sig? Hvarföre påstån J då, att bland så många ämnen, finna äktenskapets sällhet ensam oberoende af den nödvändiga vishet, utom hvilken hela naturen blir menniskan fiendtlig?
J påstån det ej, svaren J. J viljen blott möta dessa oordningar i den punkt, der de begynna, för att just der afskära deras lopp. Derföre inskränken J giftermålets förbindelser till de friaste villkor. Bedragne tänkare! tron J då vinna edert ändamål der igenom, att J gören vänskapen, hjertats förtjusning, och den husliga sällheten till ett kontrakt på tid? Derigenom, att J förändren äktenskapet till ett lättsinnigt försök, utan följd, som hvar dag kan vågas och rättas? Derigenom, att J, långt ifrån att öka, förminsken nödvändigheten af inbördes foglighet och förekommande omsorger? Derigenom ändteligen, att
