Är det ej från dessa första lycksaliga känslor, som vänskapen, troheten, ädelmodet, alla mensklighetens ädlaste rörelser, likasom från deras rot utsprida sig? Välan, medborgare, hvad tanken J, då J utsätten denna rot för faran, att i sjelfva sitt späda ämne för trampas eller uppryckas? Och hvad annat gören J, då J småningom förskingren de första ursprungliga samhällen, i hvilkas uppvärmande sköten den blott kan födas och tillväxa? Då J gören, till böjelser, tänkesätt, lefnadsöden, edra afkomlingar till redan från vaggan öfverlåtna offer af en vild äfventyrlighet, hvilken, tron min spådom, eller tron snarare eder egen lättsinnighet, icke skall fela att gränslöst utbreda sig.
Athenienser! viljen J för er stat känna värdet af naturens heliga rörelser? Viljen J undervisas huru långt edra sofisters drömmar från henne afvika? Betrakten då denna modiga yngling, återkommande ur striden, höljd af lagrar och blod. Hvart hasta hans första fjät? Vill han ej först krönas af en fars bifall, hvars namn han hedrat? först öfverstråla med skenet af sin ära den lyckliga mor, som skänkt honom åt fosterlandet? Detta begär, det första i hans hjerta, har det ej gjort hans mod och er seger? Eller om hans bröst gömmer ett ännu lifligare; om det öppnat
