Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/382

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 376 —

och gaf dem, genom ständiga krig mot dessa, skicklighet att öfvervinna fiender af deras eget slägte. Den som skulle befalla öfver andra, borde då äfven i dessa förtjenster öfverträffa dem, och på det sättet blef jagtkonsten en furstlig egenskap, Herkules och Nimrod voro, som man vet, väldiga jägare. Sjelfva gudarne föreställdes ofta med båge och pilar, och ryktet talade ej om annat, än om nedlagda villdjur. Den lille Ascanii första bragd i Latien var att fälla en spak hjort, som simmade i Tibern; men den som läser Virgilii beskrifning på det sårade djurets jemmer, skall, jag är viss derom, förlora lusten att härma honom. På den tiden emellertid, då jagten var ett nödvändigt värn emot villdjuren, var ej heller underligt, att styrkan, skickligheten, frälsningen och lofordet förenade, gåfvo sina nöjen åt detta grymma handtverk. Men förhåller det sig nu i våra dagar på samma sätt? Man påstår väl, att helsan befordras genom rörelsen, att kroppen styrkes och göres vig till andra förrättningar. Men gifves då ej flera slags kroppsöfningar: att väl tumla sin häst, att göra detta ystra och krigiska djur lydigt under ryttarens hand, är den öfningen ej rätt god? Våra krigsbragder hafva ej, såsom fordom, den minsta enlighet med våra jagtöfningar. dessa gifva nu ingen färdighet till försvar, såsom