skrifvande lefnad är ett tillstånd lika så löjligt som onaturligt. Ännu en fjerde, att man icke måste bedja Gud, utan blott tacka och prisa Honom. Ännu en femte, att man redan gjort mycket till en sund uppfostran, när man intill tolfte eller trettonde året varit i stånd att hålla barnet vid god helsa, och dess hufvud rent ifrån alla slags lärosatser. Huru många förnuftiga menniskor hafva icke, i flera af dessa ämnen, varit af Rousseaus tankar? Och huru många skola icke förnuftet och erfarenheten ännu göra till anhängare af samma meningar?
Nå, men hans tusende motsägelser? — Ja, som man nästan alla pådiktat honom! Han skref emot den franska musiken, säger Voltaire, och gjorde fransysk musik. Är det ej som om någon sade: Boileau var en fantast, ty han skref emot fransyska verser, och gjorde fransyska verser?
När då Rousseaus fiender förebrå honom att vara utan grundsatser, och anföra till bevis derpå hans motsägelser; hafva de rätt deri eller ej? Skulle det ej låta antaga sig, att de fleste af dessa bero förnämligast af det sätt man brukat att framställa dem? Man ville göra Rousseau löjlig. Hans häftiga, ömtåliga, ofta bittra och egenvilliga sinnelag, gjorde honom också ofta nog sådan i sitt enskilta förhållande; men var han det i sina
