hvarmed den då uppfördes och hvarmed den nu omläses. Man kan ej likna den i sin första starka verkan vid annat, än Corneilles Le Cid, och ej i sin sanna poetiska stil vid annat, än Pradons pjeser.
Detta poem har likväl ett slags förtjenst, som med alla öfriga brister ej kunde fela att intaga åskådaren. Den består dels i välljudet af några högstämda rader,[1] och dels i målningen, sägom rättare, i maximerne af en viss ridderlig stolthet, som väl ej ofta förädlar uttrycket, men som själen känner.[2] Lägg till vissa naiva drag af kärleken och svartsjukan, hvari man älskade att igenkänna menniskohjertat, utan att besinna deras löjliga obehörighet för tragedien.[3] Men Dalins
- ↑ Till ex.
Bland trän är Cedren stolt, bland foglar Örnen ljungar,
Bland djur går Lejon först, och Sigurd Sven bland kungar. - ↑ Till ex.
Men är det väl min vana,
med löften och med ord att drifva spel och lek?
Jag är Kung Sigmunds son, jag är ej född till smek.
Om jag med dygd och svärd ej kan mitt syfte vinna,
Ej skall det ske med nät, som lönska hjärnor spinna;
Med hjertat i min mun, med dygd i sköld och hjelm,
Vill jag fast hällre dö, än segra som en skälm. - ↑ Till ex.
Mitt mod har farit bort, jag vet min sann ej hvart.
Jag känner mig ej sjelf, jag är ej mer Brynilda:
