Hvad konster brukar hon, när hon vil manfolk dåra?
Edla svarar tillbala med en förolämpad Prinsessas ädla stolthet:
Tag, Drottning, Sigurd Sven med all sin magt och ära,
Jag vill, min sann ej ha'n.
Man väntar att Alle skall ge försvar åt sin systers oskuld, åtminstone ihågkomma sitt löfte till Sigurd Sven, för hvars kärleks skull Edla misshandlades. Alldeles intet. Han yttrar sig tvertom till Brynilda med en, till och med hos honom, oförmodad fegsinnighet:
Ja visst, när Edla ej sitt eget bästa vet,
Så bör det ske med tvång.
Hvad Atle angår, kallar Brynilda honom föraktligen, stackars prins, och förklarar att hon aldrig kan älska och aldrig tåla honom. Det är ej deri hon har orätt tyckes mig. Emellertid tillstår hon sig vid närmare eftersinnande någorlunda tillfreds med honom, föreläggande honom blott ett enda litet villkor, hvarigenom han borde förtjena hennes ömhet. Detta villkor består i följande enkla och billiga anmodan:
Slå Sigurd Sven ihjäl!
Men Atle, som talar beständigt om ärans fordringar, och som äfven har vissa skrupler i
