Se der en art af seder, hvarom moralisterna hysa olika meningar. Hon kan ej längre vara ensam med honom i templet. Det synes henne, som hennes trohet för Hjalmar der löpte någon fara, säger hon. En otidig skämtare skulle svara henne, att de högvälborna sederna föra sådant med sig. På en gång visar sig Hjalmar, återkommen man vet ej hvarföre, och hvilken Edla gör i början den komplimenten, att anse för Hjalmars blotta skugga. Men hon låter öfvertyga sig. Nu inträffar också tidningen om Sigurd Svens och Brynildas öde, uttryckt i följande väl valda termer:
Nu stod de begge här, nu ligga de der båda.
Hjalmar och Edla deltaga som de böra i den olyckliga händelsen, men finna i så fatta omständigheter ingenting vidare att göra vid den saken, utom att gifta sig med hvarandra, intaga thronen efter Brynilda, och begrafva de begge liken. Hjalmar föreslår sjelf grafskriften, som på vanligt förnämt sätt är litet felaktig mot grammatikan, och som slutar sorgespelet.
Det var ej så, erkännom det, som Corneille och Racine, inemot hundrade år förut, skrefvo deras odödliga mästerstycken. Dalin var visserligen deras like, kanske öfvergick han dem i
