allmänna papperen afvikande från sitt bruk, sin princip, håller han för nya ortografien, till och med de största orimligheter. En skrifver och tycker att man borde bortlägga l i ljus, d i djup, h i hvilken, f i gifva m. m. Strax är man färdig att anse detta såsom ett förutsändt prof af det nya stafsättet. En annan gör sig qvick öfver bortkastandet af bokstafven c ur hela språket, och försäkrar att man ärnar skrifva hädanefter: Marsi, Luse, Tasitus, Sisero. Strax är äfven detta nya stafsättet. Några flera k än vanligt inkastade i dagbladen förorsaka en stor gäsning i sinnena, och en stafning småningom införd sedan långt tillbaka väcker nu först uppseende, såsom förebud till en fullkomlig sammangaddning emot all vedertagen ortografi. Allt försökes mot den öfverhängande faran, ända till satiren. Satiren är rätt god, af stort behof hos oss i många ämnen, och torde en dag finna sitt lämpliga rum äfven i detta. Men det är en pil som måste hafva udd, och ej kastas med den största oskicklighet. Det är ej nog att hafva ett i sin öfvertygelse rätt stafvadt infall: deri måste äfven finnas en gnista sundt förnuft; det måste ej vara en med stor möda framtrugad nonsens, till jemmer för det sunda vettet. Efter ett nyss förflutet tidehvarf, rikt på mästerstycken af detta slag, som
