grundad på slägtskapen emellan vokalerna a, å, ä, på ena, samt emellan vokalerna o, u, ö, på den andra sidan. Men denna regel gör likväl icke tillfyllest. Det kunde frågas huru man skall teckna ljudet å i sådana ord, som hafva till stamvokal ingen af dessa sex nyssnämda vokaler, utan någon af de tre e, i, y?
Dertill svaras: tydligen höra vokalerna e, i, y till en och samma slägt med o, u, ö. Beviset är lätt. Af u uppkommer y, såsom i hus, hysa; af y blir i, såsom i klyppa, klippa; af i, e, såtom i frid, fred. Då nu vokalerna e, i, y, u, o, ö således stå med hvarannan i alldeles samma fortlöpande slägtlinia, följer ovedersägligen att ljudet å rätteligen tecknas med o, icke blott i de ord som hafva u eller ö till stamvokal, utan i alla sådana som hafva i stammen någon af de sex vokalerna e, i, y, u, o, ö.
Också erkänna etymologerna icke allenast denna vokalslägtskap emellan o och de tre vokalerna e, i, y, men de lägga den äfven till grund för stafningen, så ofta de ej förledas derifrån af främmande och obehöriga skäl. Sålunda skrifva de t. ex. och visserligen med rätta bora, (icke båra) af arab. berren, grek. περαν, lat. terebrare; trolla (icke trålla) af isländska ordet trilla, hvarifrån sedan trylla, trulldom, och slutligen
