gjort den lyckliga jorden till ditt helvete, fylld med förbannelserop och djup veklagan. Om det gör din vällust att skåda dina gräsliga bragder, betrakta då denna profbit af dina slagterier. O! J ädle män, sen, sen den döda Henriks sår öppna sina blodstockade munnar och blöda på nytt Rodna, rodna, du klump af smutsig vanskaplighet, ty det är din närvaro som utpressar detta blod ur kalla och tomma ådror, hvari intet blod finnes: det är din omenskliga, onaturliga gerning som framkallar detta högst onaturliga utflöde. O Gud, som gjorde detta blod, hämna hans död! O jord, som dricker detta blod, hämna hans död! Antingen, o himmel! slå med din blixt mördarn till döds; eller, du jord, gapa vidsträckt, och förtär honom skyndsamt, som du nu uppsväljer denna goda konungs blod, hvilken hans helvetes arm har slagtat.
Gloster. Lady, ni känner inga lagar af kristlig kärlek, som belönar ondt med godt, och förbannelser med välsignelser.
Anna. Bof! Du känner hvarken gudomlig eller mensklig lag. Det ges intet så grymt vilddjur som ej röner någon rörelse af medlidande.
Gloster. Men jag röner ingen sådan rörelse, och är alltså intet vilddjur.
