Anna. Godt, godt, tag upp ert svärd.
Gloster. Säg då att min fred är gjord.
Anna. Det skall ni få veta framdeles.
Gloster. Men får jag lefva i hopp?
Anna. Alla menniskor, hoppas jag, göra det.
Gloster. Värdes bära denna ring.
Anna. Att taga, är ej att gifva.
Gloster. Se huru denna ring kringsluter ditt finger. Så äfven omsluter ditt bröst mitt fattiga hjerta. Bär begge två, ty begge två äro dina. Och om din stackars trosvurna tjenare har lof att bönfalla om en gunst af din nådgifvande hand, så bekräftar du hans sällhet derigenom for alltid.
Anna. Hvad är det för en gunst?
Gloster. Att er må täckas öfverlemna denna sorgliga förrättning åt mig, som har större orsak att medfölja såsom sörjande, och att ni ville genast vända tillbaka till Crosby-Place, dit jag, efter att hafva högtidligen jordat den ädle Konungen i Chertsey kloster, och fuktat hans graf med mina ångerfulla tårar, skall med all pligtig skyndsamhet begifva mig för att åter se eder. För flera orsaker, som jag ej nämner, anhåller jag, bevilja mig denna bön.
Anna. Af allt mitt hjerta, och mycket
