Har hon då allt redan förgätit sin Edvard, den manliga prinsen, hennes herre och make, som jag, för omkring tre månader sedan, i min vreda ifver nedstötte i Tewksbury? Någon mildare och älskvärdare ung ädling, så frikostigt bildad af naturen, så tapper, så vis och utan allt tvifvel så verkligt kunglig, kan ej hela vida verlden mera framvisa. Och nu, nu vill hon förnedra sina ögon att se på mig, som fällde i sin gyllene blomma denna ljufva prins, och gjorde henne till ensam innehafverska af en sorgfull bädd! På mig, hvars alltihop intet kan jemföras med hälften af Edvard! På mig, som är så halt och vanlytt! Jag sätter mitt hertigdöme emot en tiggarepenning, att jag hela tiden bortåt misstagit mig om min person. På min själ finner hon mig icke, fast det är för mig sjelf otroligt, en underbart hygglig karl. Jag vill göra mig mödan att skaffa mig en spegel, och hålla i min tjenst ett eller par dussin skräddare, för att studera på moder att utpryda min lekamen. Ty, sen jag nu har kommit mig i gunst hos mig sjelf, vill jag väl kosta på något litet för att bibehålla den.
Skin klart, o sol! tills jag en spegel får,
Att jag må se min skugga, när jag går.
- (Han går ut.)
