den af lägre oädlare föremål. En sådan teckning kan aldrig tillhöra vitterheten, utan genom det förnuftsvärdiga i åsyftningen; och till en viss grad oädel, är det rart, att den kan hafva ett värdigt ändamål.
Hvad löjet, roligheten beträffar, så hafva de, likasom allt annat, sina grader af ädelt värde och af låg osmaklighet. Mellangraderna kunna vara många: ifrån det som roar ett förfinadt hof-sällskap, intill det som ger dumskratt åt ett båtsmansgille. Men för hvem är då vitterheten? För hvilka skrifver en god författare? Hans publikum må vara hvilket som helst: det är alltid, antingen personer af odling, eller sådana som skola föras dertill. Ett kroglag t. ex. af halfdruckna dobblare, en djurgårdsbal, en påkbatalj äro visserligen ej ämnen, som en läsare af smak älskar att finna skillrade. Han kan skratta, men han föraktar; han kan gilla talangen, i fall någon röjes deri, men han ogillar helt säkert användningen. Målningen af lägre seder eller gröfre språk kan behaga någon gång, erkännom det, genom sitt satiriska ändamål; aldrig som blott naturhärmning. Och ändå måste detta slag af satir vara kort, sparsamt användt, och tydligen visa författaren högt uppställd öfver sitt ämne. En författare deremot, som oftast och helst uppehåller sig vid sådana föremål, eller gör dem
