på intet ämne som utvidgar eller upplifvar den, och säger ingen ting annat, än att författaren söker skämtet. Jag för denna anmärkning under rubriken af sedeodling, emedan äfven skämtet fordrar sin värdighet, och emedan det hör dertill, att åtskilja den ton deraf, som passar för läsare af redan mognadt förnuft eller finare odling, ifrån den som blott duger att kittla barnåldern eller den tanklösa råheten.
Men en sak, som kan sägas höra till sedeodlingen ännu mera egentligen, och som derföre utgör en af den allmänna smakens vigtigaste fordringar, det är vishetens måtta i allt slag af snillefart eller känslorörelse, hvars motsats är: i tanken, den sjelfstolta paradoxen; i effekten, öfverdriften; i ton och sätt, det uppjagade, sällsamma eller stötande.
Det tål ej tvifvel, att ju allt har sitt vissa förhållande, sin vissa gräns, utom och öfver hvilken det blir i sin natur falskt, orimligt, och förlorar sin förnuftsriktighet. Denna artikel kunde således föras med lika skäl under förnuftsodlingens fordringar; och den hör dit för allt hvad som ej stöter sedekänslan. Men äfven då sakens egentliga förnuftsrätthet ej kommer i fråga, finnes i all stor auktorlig ytterlighet, eller oblyg sällsamhet, antingen en stötande missaktning för det
