sinnesrörelsen, hvilken utbryter med häftigheten af en ström, som krossar dammen. Ju mera högt sväfvande inbillning, tänker man, och ju mera brusande känsloström, ju större snille; men det förhåller sig icke sällan på ett alldeles omvändt sätt. — Förståndet och sakernas rätta kännedom böra säkert vara från snillet oskiljaktiga. Det goda vettet måste regera inbilliningen och känslokraften, som, öfverlemnade åt sig sjelfva, alltid yttra sig med blindhet och öfverilning. Så ofta detta ledande öga saknas eller slumrar, förlorar ock författaren det anseende af sann ingifvelse, som borde tillvinna honom, tillika med allas beundran, äfven alla vettigas högaktning. Och hvad är han den förutan? En äfventyrare i snillets verld, som ger skådespel åt den nyhetslystna menigheten.
Dragom häraf den slutsats, att begge dessa hvarannan motsatta begrepp om snillets natur lika långt afvika från sanningen. Utan tvifvel fela de, som med detta upphöjda namn hedra allt medelmåttigt förstånd, uttryckt i försvarlig meter eller smyckad prosa, och lyckligen frälst från alla möjliga fel af tankens djerfhet eller inbillningens yppighet. Men visserligen fela de ej mindre, som vilja förstå med snille ingen ting annat, än idel storhet, styrka, förstummande inbillningsfart, med ett ord, äfventyrande bålhet, utan dervid
