tillfällen som detta, genom någon betraktelse värdig Eder uppmärksamhet. Denna skyldighet, ehuru, som det kunde synas, minst oenlig med mina vanliga yrken, har likväl blifvit för mig genom flera hänseenden icke den lättaste. Jag kan ej frambära till Eder något nytt rön i de vettenskaper, som utgöra Edra egentliga föremål; icke tillägga någon ny visshet till Edra vidsträckta forskningar. Mina få insigter inneslutas inom litteraturens eller filosofiens trångare gränsor, och äfven denna sistnämda underlåter ej att, vid jemförelse med de vettenskaper J odlen, väcka en modfällande känsla af sin ringa visshet och redbarhet. Sanningen, på den yttre erfarenhetens stora och dagsljusa skådebana, visar sig för Eder, mine Herrar, när hon upphinnes, ohöljd och oförneklig. Men inom de mörka och aflägsna tankemolnen af systemer och bevisningar, hvilken dödlig har någonsin kunnat med visshet igenkänna henne? Hundrade gångor har man ropat: det är hon! Och hvad har det varit? Ett lärdt utanverk, inom hvilket hon ej fans. Men redan all ombyggnad, som skymmer henne, all aflägsenhet, hvari hon sökes, gör henne oviss. Skall man då ej ännu hundrade gånger misstaga sig, och, omsider tröttad att söka henne i spekulationens omätliga rymder, slutligen nödgas emottaga och erkänna
