man mig dock, hvilketdera åtminstone förtjenar att hållas för det minst stötande, minst otroliga: antingen det äldre, som förklarar rent ut, att det gifves omkring oss ingen annan materiell verld, än den som i och genom våra egna blotta tankesyner tillskapas åt oss; eller detta nyare, som undervisar oss, att vi, utom eller bakom våra tankesyner, måste tillika antaga ting i sig sjelfva, som hos oss uppväcka dem, men likväl på det sättet, att våra föreställningar icke meddela oss om tingen den ringaste sanning, utan i stället ljuga för oss ett omätligt sammanhang af dårande drömsyner? En och samma förvillelse äger, det är sant, lika rum i begge systemerna. I begge finna vi oss alltså genom sjelfva natur-inrättningen oemotståndligt förledda till falska slutsatser i de för oss vigtigaste ämnen: ty om ingen verldsordning existerar utom oss, sådan som den hvaraf vi i vår bedragna okunnighet beundra storheten, prakten, visheten, så hafva vi ock blifvit genom sjelfva naturinrättningen bedrägligt förledda att af detta tomma skuggspel sluta till en upphofsman, på hvilken vi således utan grund bygga våra förhoppningar. Men begge systemerna, fastän till denna följd lika för oss, låta dock visserligen ej försvara sig genom lika antagliga tankegrunder. Svårigheten att inse, huru kroppsliga föremål kunna möjligen
