något hofs högre förfining, någon menighets råare sinnesart, någon författares behagligare fel? Vanor, inrättningar, sätt att lefva, sätt att tänka och känna, äro icke de samma på alla ställen. Icke ens skrifsättets erkända förtjenster behålla öfverallt samma bifall. Tanken eller bildningen, styrkan eller ljufheten, den mogna pröfningen eller det lekande behaget, den ädlare naturen eller den lägre, taga ömsevis företrädet efter seder, odling och inbillningsgåfva. Alla folkslag och tider komma öfverens i något, men åtskilja sig i annat; och hvart och ett egnar åt sin smak det högsta bifallet.
Icke nog. Utom denna olikhet, hvarigenom nationerne åtskiljas, gifves äfven en personlig, som ej ringa bidrager till denna omdömets stridighet. Som den beror af hvar enskilt menniskas olika natursgåfvor, lefnadssätt, uppfostran, sinnesart, så kan den ej fela att vara betydlig. Den ena, rikare på känslor, än på stora begrepp, förtjusas af Racines ömma och rörande skrifart, och finner köld och obehag öfverallt annorstädes. £n annan, född med en brinnande och flygande inbillning, förvillar sig vällustigt med Milton och Klopstock i deras höga och djerfva utflygter, beundrar med hänryckning deras mäktiga skapelser, och kastar derifrån ett medlidande öga ner på Voltaires vältaliga vishet i Henriaden.
