berömda lärare i en djupsinnig Rydelius, i en metodisk Wallerius, för att likasom i förbigående öfverändakastas af en ung tänkare, särdeles på en tid, då man i Sverige bättre kände Cantzius och Bulfinger, Wolfs lärjungar, än en Locke och hans efterföljare. Den filosofiska lärdomen ägde ej ännu en Bonnet, en Condillac; hade ännu ej sett försökas att gifva sinnen åt en död stod, och att genom detta sinnrika påfund upplösa våra begrepp i deras första sinnliga beståndsdelar.
Ehuru den unge Sleincour således tycktes vända sin förnämsta böjelse på vettenskaper och filosofiska ämnen, föreställe man sig likväl icke att han i det öfriga, i det som angick de blidare yrken, språken och vältaligheten, försummade att förvärfva sig förtjenster, hvilka ej blott pryda en grundlig tänkare, men äfven oftast gagna hans vettenskap. Fastän filosof och Wolfian, gjorde han likväl aldrig ett med dessa sanningens cyniska älskare, som vägra henne all prydnad af en valdare drägt, och i detta vårdslösade skick framställa henne för allmänhetens ovilja eller förakt. Förnuftigare än flere af dem, hvilkas embetspligt det blifvit att undervisa ungdomen om förnuftets rätta bruk, tänkte han, att då hela naturen talar till våra sinnen, borde filosofien häri rätta sig efter naturen, och förena, tillika med nyttiga
