Född med ett hjefta, danadt för angenäma intryck, med liflighet i känslor, klarhet i fattningsgåfva och ett visst lent behag i sättet att meddela sina egna föreställningar, tillbragte han, ännu mer af böjelse än af ren pligt, större delen af sin ungdom att mer och mer öka bekantskapen med de gamlas mönster i snille och vältalighet. Ur deras skrifter, hvaraf han tidigt genomvandrat de berömdaste, hemtade han, dels en angenäm näring för sitt stilla och känslofulla sinne, dels nyttiga biträden till förädling af egna natursgåfvor. Den kännedom af de gamla språken, af det latinska i synnerhet, som han derigenom förvärfvade sig, gjorde honom innan kort skicklig, att med undervisningar i stilen förtjena de unga studerandes erkänsla. Flera år betjente de sig med fördel af hans hand, till förbättrande af de skriftliga försök, hvarmed ynglingen efter antaget bruk söker sin förkofran i det lärda tungomålet. Ett tungomål, mine Herrar, (må denna anmärkning tillåtas mig) som i våra dagar, ur mer än ett skäl, snarare borde heta känslans och skönhetens, än vettenskapernas språk. Man har öfverflyttat deras förnämsta lärogrunder i de lefvande; de betydligaste upptäckter i konster och vettenskaper tillhöra nyare tider; och de största snillen ibland dessa nyare, de som mest bidragit till
