geometriska metod han beständigt fortfor att anse såsom den säkraste väg till visshet, och den bästa grundläggning för vettenskaplig kännedom. Man finner lätteligen, huru föga han häri öfverensstämde med sednare tiders filosofer, hvilka, som jag tror, ur goda skäl öfverenskommit att förkasta denna nakna grundlighet, detta rädda, tvungna och ofta bedrägliga bevisningssätt. Det är utan tvifvel en förtjenst, som gifver ära, att uppfinna nya sanningar, att förbättra ett ofullkomligt lärosätt: men det är ännu en annan förtjenst, mindre lysande, men mera oumbärlig vid undervisningen, att med tålamod, begriplighet, ordning, behag, inskärpa de erkända sanningar i lärjungens begrepp, och att sätta hans sinneskrafter i verksamhet, efter hvad metod man helst anser för antaglig. Efter mitt omdöme är det en lärares första ändamål, att dana skickliga och tänkande medborgare; det andra, att fortplanta och befordra den egentliga lärdomen.
Men ehuru Sleincour således, hvad den Wolfianska metoden angår, äfvensom i anseende till sjelfva lärosatserna, alltid förblef vid den mening han ifrån början fattat derom, alltid byggde sina undervisningar på denna filosofs grunder, såg man honom likväl aldrig sträcka sitt nit derföre ända till tvistigheter, eller taga sig deraf anledning att
