förändrade hans tillgifvenhet. Och J fäder, J veten det, som voren vittnen till hans steg, och som ur hans händer emottogen den skänk af halfva hans förmögenhet, hvarmed han, såsom hufvudstoden för tvenne årliga stipendier, begåfvade detsamma Landskap, hvilket nyss likasom undandragit sig hans vård. J sågen då, hvad jag endast efter andras berättelse föreställer mig, huru han, efter att hafva lemnat den i Edra händer, utan att afbida Edra loford, utan att bemärka Er förundran, skyndade till sitt vanliga rum i Edra sammankomster, lika så kallsinnig, lika så litet uppmärksam på allt, som om ingenting deraf angått honom. Hans enda tillägg var, att intet härom måtte genom de allmänna tidningarne göras bekant.
Verldsvise, tänkare, kännare af menniskohjertat, var detta ett fint högmod? J tron det: välan! gifve himmelen, att det bodde i alla bröst. Beröfvom icke dygden den ädla sjelfkänsla, som ger henne kraft att upplyfta sig. Viljen J utdömma ur menskligheten de medel, som försynen valt att förädla henne? Det är något afstånd ifrån den svaga fåfängan, som vill berömmas, som vill förblinda med sitt sken, intill den värdiga stolthet, som vill säga sig sjelf: jag har gjort en ädel gerning, jag har förtjent tacksamhet; som vill säga sig detta — och som förbjuder sig att emottaga den.
