medförde, icke den han dragit derifrån. Sedan åter Dalin grånat i hoflefnaden, sedan han utmärkt nästan hvar dag med någon ny skapelse af sin rika inbillning, någon ny stråle af qvickhet, man säge mig, röjde hans arbeten efter trettio års högre umgänge en större fullkomlighet i smak, än den hvarmed han började sin bana? Svenska vitterheten antog af honom den förbättrade skrifart han infört: men smaken var ännu, äfven hos honom, långt ifrån fullkomligheten. Den behöll alltid sina märkbara brister, och den högre sällskapslefnaden hade kanhända icke på en enda förminskat antalet deraf.
Å andra sidan erkännom en sanning, oförneklig genom sjelfva sin historiska visshet. Erkännom, säger jag, att af alla dem, som med nationernas enstämmiga bifall upphöjt sig till mönster af smakens fullkomlighet, ingen enda finnes, som icke lefvat upptagen och införlifvad i den ädlare sällskapskretsen. Virgilius och Horatius, Racine, Boileau, Voltaire, Pope, Addison, voro alla upptagne medlemmar af de högsta umgängen, och hvilka andra mönster af smakens fullkomlighet räknar då verlden när hon blott nämner de yppersta?
Det är, nekom ej dertill, i den upphöjdare sammanlefnaden, som smaken synes böra, af ett
