honom allt framgent på hans ovanliga idéer, sköna drag, teorier, originaliteter, djerfva storheter och infall. Hvad oss angår, som det ej tillkommer att skämta, och som ej våga att hafva infall, synes det oss blott som författaren något för tidigt tillåter sig denna ton af Stort Snille och dessa klagomål, i fall de annars kunde någonsin hos en vettig auktor billigas. Vi tro, att förtjensten af hans skrifter är dertill visserligen icke nog afgjord, och vi förundra oss med skäl, att i hans erkända arbeten ingenting finna, som tyckes på långt när svara i värde emot de förluster hvaröfver han beklagar sig. Lika så litet hafva vi å andra sidan funnit, i de tid efter annan med hans skrifart utkomne stycken, något, hvarpå en god auktor just med smärta skulle se sig bestulen. Lät något deraf verkligen vara honom fråntaget; men lönte det väl mödan att så starkt som han gör trumma derefter?
Men det är tid att komma till sjelfva skriften och dess innehåll. Vi fråge härvid — icke den delen af läsare, hvilkas urskillning och tankegåfva med största förtroende alltid hvila vid det underbara en auktor säger dem angående värdet af sitt arbete; utan dem deribland, hvilkas egna omdöme och kunskaper uppfordra dem att under läsningen sjelfve forska i de ämnen dem
