Samfund, inför hvilket jag talar. Och till hvilken deribland föres jag med större rättvisa, än till Eder, Herr Friherre, som i dag, Ordförande i detta Samfund, räcker mig från Sånggudinnans altare samma ledande hand, af hvilken mitt första framträde ur mörkret nyligen på ett så ädelt sätt möttes och hägnades. Denna enskilta erkänsla skulle ej här våga höja sin röst, om hon i grunden vore annat än en fortsättning af den allmänna, som sången och konsterna blifvit Eder hos oss skyldige. Hvilket snille hafva våra dagar sett uppstiga, som ej funnit i Eder en välgörare, och hvars lyckligare tillfälle att följa sin kallelse icke varit till en del gåfvan af Edert rättvisa förord? Hvilket af de vackrare yrken är det väl, som man ej sett vid Eder hand nalkas thronen, och på hvilket Ni ej nedkallat Monarkens blickar? I sanning, Herr Friherre, om svenska vitterheten lånat af Edert snille nya behag, så är det en ära, som Ni sjelf delar med henne, och som kunde böra afräknas på hennes förbindelse. Men Edert nit för hennes tillväxt, Eder alltid mötande välvilja, Edra främjande omsorger — se der de fordringar, som Ni äger hos henne oafkortade, och som hon en dag skall betala åt Edert namn.
De tre svenska regenter, hvilka Stadgar eller beundran närmast införlifva med denna
