I fall läsarn ej förut vet af Phosphoros, att den nya verskonsten är till sitt väsende en musikalisk kristendom; så lofvar jag, att han ej skall gissa dertill af detta och dylika prof. Af poetisk musik torde han väl tvertom knappt tycka sig hafva hört någon okristligare. Efter det höga, litet af det ömma, t. ex.:
Så han; och fågelchören återtonar,
Som bifallsrop, sin sång med enig vilja.
Hvart djur sig drucket, med sin lott försonar,
Och dufvorna med dubbla kyssar gilja.
Sjelf lagern, kysk, den ek, som trotsig thronar,
Den hela höga, löfviga familja,
Tycks, samt med jord och haf, i suckar skallra,
Och himlakänslor genom luften dallra.
Ibland så många prisfrågor, som tid efter annan utsättas, vore det en, som till vitterhetens stora förkofran förtjente att framställas, nemligen: huruvida en författares tanke, löjligt uttryckt af hans öfversättare, likväl förblifver samma författares tanke eller ej? Är det ej missförståndet härom som gör, att den uslaste parodi af en främmande poets arbete ännu ofta betyder hos oss detsamma som öfversättning deraf? och att hvar och en ung försökare, sedan han efter sin förmåga rådbråkat och aflifvat några strofer, eller några
