Till Fröken Clara Rålamb.
Fast dagen ej den klarhet har,
Som mot det namn den bär med rätta borde svara,
Får den likväl sin glans af Clara,
Och blir af Hennes värde klar.
Om stjernan går en stund att sig bland molnen dölja,
I Claras unga blick hon lika vänligt ler:
Om blomman lutar tynad ner,
Och töcknets bäddar henne hölja,
På Claras unga kind man henne blomstra ser.
Kanske har Solen, denna dagen,
Tänkt så: hvartill behöfs att jag går fram igen,
Då Gracen Clara pryder den
Med alla förstlingsprof af snillet och behagen?
Nå väl! Må Gracen Clara då,
Vår lilla tolf-års Tjusarinna,
Hvart ögas hyllning redan få,
Hvart hjertas offer redan vinna!
Må Hennes sällhet bli, om tolf år till, så stor,
Som fägring och förstånd ge rättighet att hinna;
Och en af begge prydd, för begge prisad Mor,
Sig sjelf, allt mer och mer, i Henne återfinna.
