Om under de förflutna åren, då aldrig hufvudstaden emottog sin Konung, utan under villkor att återlemna honom åt nya strider; då glädjen af en dags framgång alltid uppvägdes af fruktan för den följandes öde, och Sverige hvart ögonblick darrade för den stunden, då hans af ryktet hemburna odödliga namn kanhända ensamt skulle återstå oss af vår ära, vår styrka: om under denna tid Akademien ännu lifligare känt faran af hans mod, än hedern af vårt vapenrykte, vittnar detta om den sorgfälligare trohet hon smickrar sig att dela med Konungens värdigaste undersåter. Hon har bort bäfva att se en Prins, vid hvars dagar ett helt folks trygghet fästades, alla tider, alla stunder, i fältet, på böljan, öfverallt der farorna hopades, gifva soldaten efterdömen af en dristighet, som skulle hafva upphöjt hvar enskilt, af en delaktighet i mödorna, hvartill en Konungs lefnadssätt aldrig utan våda tillåter att ombytas. Det är först efter faran, nu, då hon, vid sin Beskyddares knän, rör den oliv hans svärd skördat, som hon kan lemna sin fulla beundran åt ett mod, hvars ytterlighet hon tillförene darrat att uppelda. Det är nu först hon kan, utan denna förebråelse, möta med sitt rätta offer Segraren af Uttis, Walkiala, Fredrikshamn och Svensksund; kan högmodas att teckna honom sådan, som han en dag
