hörande till Edra yrken och värdigt Eder uppmärksamhet. Ett sådant ämne synes mig vara, framför många andra, sjelfva detta valspråk, som på en gång uttrycker både Eder stiftelses föremål och Edra personliga egenskaper. Den yppersta afhandling öfver Snillet och Smaken lemna tvifvelsutan Edra redan gifna efterdömen. En vida lägre förtjenst blir alltid, jag erkänner det, att blott söka utreda och stadga begreppen om dessa tvenne ord, underkastade så många olika tydningar. Några anmärkningar deröfver, hvartill vitterhetens närvarande tillstånd kunde synas föranleda, torde dock ej böra dömmas öfverflödiga. Om de förtjena Edert bifall, skola de troligen ej blifva utan all nyttig verkan. Om ej, skola de åtminstone förvärfva mig Edra rättelser.
Tillåten mig då, mine Herrar, att här till en början utmärka tvenne afvägar i begreppet om snille, rakt motsatte hvarandra, och begge tvifvelsutan lika klandervärda. Ägde jag lof att för ett ögonblick glömma den grannlagenheten i uttryck, som detta rum af mig äskar; finge jag nämna dessa afvägar med deras naturliga namn, skulle jag bättre uttrycka dem än jag nu gör, då jag kallar den ena för vishetens, och den andra för den blinda utflygtens.
Icke att den sanna visheten skadar snillet.
