seder och vettenskaper; att sjelfva Grekerna fått ifrån oss sina Gudar, sina bokstäfver, sin skrifkonst med nästan alla andra konster; och att hela Europa har att tacka Sverige, så för sin upplysning, som äfven för sina inbyggare. Man måste erkänna, att oaktadt hela den beundrade lärdomen af detta ryktbara verk, och all den heder som oss derigenom tillflyter, dessa tvåhundrade skäl beklagligen icke utgöra ett halft bevis tillhopalagda.
Prisom åtminstone dessa berömda mäns forskningar och patriotiska nit, äfven fast någon af dem sträcker detta nit ända till att sätta sjelfva Paradiset i Westergöthland vid sjön Wenern. Andra hade redan tillförene satt det i Spanien, Italien, till och med i Edinburgh. Men hvad skall man säga om en Bång, Biskop i Wiborg, som låter Adam sjelf göra på sin ålderdom besök hos sina barn i Sverige och bo i Tjelkestad? Om en Peringsköld, som framlägger teckningen och inskriften af en runsten, upprättad efter utgången ur Arken till deras åminnelse, som deri befunnit sig? Om en Lambecius, som ger oss i beskrifningen af Wienska bibliotheket ritningen på en oxeltand, som tillhört Og, de Amoreers konung, med utsatt vigt af fem goda skålpund? Ändteligen om en Göransson, som härleder Konung Adolf Fredriks och Drottning Lovisa Ulrikas börd på fädernet ifrån den
