16
och andas idel ödmjukhet och godhet.
Det är som vore hon ett högre väsen,
som här på jorden visar himlens under,
En sådan glädje skänker hennes åsyn,
att hjärtat, vid en blick ur hennes ögon,
fylls af en sötma, som ej tal kan tolka,
Från hennes anlet komma kärleksstrålar
så underbara, ljufliga och milda,
att själen söker lättnad i en suck.
Och huru äfven andra rönt samma förädlande tjusning, därom vittnar följande sonett (XVI):
Den skådar frid och salighet på jorden,
som ser min donna gå med andra donnor.
En hvar af dem, som kommer henne nära,
har skäl att tacka Herren för den nåden.
Så öfvermäktig är min donnas skönhet,
att afund från de andra är omöjlig.
Tvärt om! hon tycks förläna åt de andra
on ökad ädelhet och tro och kärlek.
De få ett nytt behag vid hennes åsyn,
som gör att hon ej ensam vinner hyllning,
men alla få sin del, tack vare henne.
Hon är så ljuf i allt sitt skick och väsen,
att hvar och en, som tänker på den hulda,
helt varm om hjärtat drar en kärlig suck.
I dessa sånger skall man förgäfves söka något lärdt, allegoriskt eller didaktiskt element: det är känslan ren och oförfalskad som här kommer till synes och som vid stegring stundom nästan får något mystiskt med sig. Till detta intryck bidrager äfven prosatextens nästan religiöst högtidliga stil samt den omständigheten, att tingen ofta icke kallas med deras vanliga namn, utan i stället användes en omskrifning. Så t. ex.
