trice eller någon annan, som kunnat ha giltiga anspråk på en så glödande hyllning. Man har också kvar sex i sonettform affattade nidvisor, som växlats mellan honom och hans stallbroder Forese Donati och där de värda herrarna på ett groft språk öfverhopa hvarandra med grofva smädelser, och hurudant hans lefverne då varit, framgår likaledes med allsköns tydlighet af den straffsonett, som hans alltid så högt värderade vän Guido Cavalcanti (i Beatrices namn?) tillskref honom så lydande:
Hvar dag till dig jag kommer tidt och ofta
och finner dig i alltför usla tankar:
jag då bedröfvas, att ditt ädla sinne
och många dygder hafva gått till spillo.
Förr var det många som ditt misshag väckte,
och obehagligt folk du städse undvek.
Så hjärtevarmt var det om mig du sade,
att då jag samlade allt hvad du sjungit.
Nu för ditt usla lefverne jag vågar
ej längre visa, att ditt tal mig täckes,
och kommer ej till dig så att du ser mig:
men, läser ofta du den här sonetten,
så skall den lede ande, som dig plågar,
fly bort ifrån din själ, som han förnedrat.
Och i Sk. XXX 136—138 säger Beatrice:
Han föll så djupt, att alla frälsningsmedel
uttömda voro utom detta enda:
att visa honom de fördömdas skaror.
Men det är ju Dante som på äldre dagar lägger Beatrice dessa ord i munnen, och de varda sålunda till en själfbekännelse, präglad af den innerligaste ånger och ruelse.
