för det “omöjliga“, deras brinnande håg för det storslagna i tanke och dåd. Störst i motgången kunde ingen af dem besegras af ödet, emedan de mot hvarje yttre tryck satte en inre bärkraft, som hade sin rot i deras religiösa optimism och lysande dödsförakt. För Karl XII fanns det ingen död att frukta, och många gånger hade han korsat sin huggvärja med liemannen. För Swedenborg likaså. Båda dessa fantasimänniskor af den äkta svenska sorten liknade hvarandra äfven däri, att de städse behöllo ett sundt verklighetssinne. Karl XII gjorde sina vidtsväfvande fälttåg efter mycket kloka beräkningar, och Swedenborg bibehöll midt under sina utflykter med andar och änglar sin enastående praktiska duglighet, som under hans sista period kom landet till godo äfven genom de inlägg, han gjorde i diskussionerna vid riddarhuset, där han hade säte och stämma efter 1719, då Ulrika Eleonora upphöjde Jesper Swedbergs barn i adligt stånd.
Swedenborgs tacksamhet mot sin konung för dennes stöd och skydd mot afundsmäns intriger visar sig tydligt i hans bref. “Det mig allra mest fägnar“ — skrifver han — “är att Hans Maj:t … själf försvarat mig för dem, som tänkt mitt värsta, och sedermera försäkrat mig om vidare nåd och omvårdnad, hvarom jag, så direkte som indirekte, är blefven förvissad.“ Det är betecknande för Karl XII:s trofasthet mot sin vän, att han lät dennes assessorsfullmakt utskrifvas af en person, som särskildt intrigerat mot Swedenborg.
Efter Karl XII:s död tjänstgjorde Swedenborg som assessor i bärgskollegium. Hans ämbetsgöromål och vetenskapliga intresse leda honom nu till studier i
